Utprovade
Använder handskar året om till allt möjligt. De senaste åren har jag äntligen hittat rätt grejer.
Dom blå med snöstjärna använder jag när det blir för kallt med dom andra. Vattentåliga, mjuka, bra passform, lätta att ta av och på samt bra grepp. Modellen heter 295.
Dom gula är superrobusta och nästan outslitliga. Tvättar i maskin efter riktigt smutsiga jobb. Modellen heter 9125.
Visst dom dom kostar en del, men är riktigt billiga i förhållande till antalet arbetstimmar och hur glad jag är i dom.
Rekommenderas varmt.
Ett spännande mysterium
Fortsätter att städa lådor.
I en låda, ett ensamt fotografi. Ett gammalt foto. Gjort som ett vykort med engelskspråkig adressida.
Med blyerts står det på adressidan
Lisa Ahlqvist
inget mer.
Kvinnan ser ung ut, runt 25 kanske, inte mer. Hon sitter bekvämt i en gungstol som någon burit ut i naturen. Halvhögt gräs, några unga tallar och granar. Solen skiner, men hon sitter i skuggan. Frisyren och kläderna hör hemma nånstans mellan 1920 och 1930, tror jag.
Är det Lisa som sitter i gungstolen? Är hon i Nordamerika? Har hon skickat hem bilden till sin svenska familj? Är Lisa hennes fullständiga förnamn? Om inte, kan hon heta Elisabeth?
Vet inte hur det har hamnat i en låda hos mig. Minns inte. Alla mina andra gamla foton har kommit till mig samlade i lådor och kartonger. Mig veterligen har jag ingen släkting som heter Lisa Ahlqvist.
Är det möjligt att lösa det här mysteriet?
I vilken ände ska jag börja nysta?
Myskanka
Mycket trevliga djur.
Honorna flyger gärna på små utflykter och kommer alltid hem framåt kvällen. Hannen stannar hemmavid och är lite för tung för att flyga. Hemkära och blir lätt över 10 år gamla.
Vänliga, flegmatiska och tystlåtna. Blir lätt mycket tama. Nyfikna och flitiga fodersökare. Är duktiga trädgårdsarbetare. Letar reda på allehanda oönskade larver, sniglar och snäckor.
Lägger ganska mycket ägg som väger ungefär 80 gram. Ruvar gärna och det blir många ungar i varje kull. Ungarna växer fort. Slaktkropparna har stora bröstfiléer och köttet är mörkt och är viltliknande i smaken.
Bor ihop med hönsen utan problem. Gillar vatten men är inte alls lika beroende av badvatten som andra ankor.
Är mycket förtjust i mina myskankor.
Spännande
Glädje med snö och kyla.
SPÅRSNÖ!!!!!
I ån alldeles nedanför vårt hus, längs kostigen, korsar man ån. Där har det bildats nästan en liten sjö. Då stillnar vattnet så isen delvis lägger sig.
Där på den isen syns intressanta spår. Många olika och flera verkar försvinna ner i vattnet.
Vilka är dom?
Det finns några kandidater att välja på. Utter, bäver, mink, häger, strömstare och kanske några fler.
Vinterfår
Snö och kyla är inget som stör mina Gutefår.
Allt dom behöver har dom runt omkring sig. Dom väljer själva när dom ska äta, dricka, idissla, slicka saltsten eller bara vila.
Saltsten och mineraler i sin låda. När dom sticker in huvudet så lyfts locket. När dom backar så stängs locket igen. Inget bajs eller regn hamnar i lådan.
Om dom vill vara inomhus i lagårn, är det bara att knalla in genom köldgardinen som hindrar blåst och regn att hamna innanför dörren.
Enligt samma princip som saltlådan har vi byggt in den uppvärmda vattekoppen i den kalla lagårn.
Vattenkranen delar låda med vattenkoppen. Inuti ledningarna värmer en värmekabel så dom inte fryser sönder. För säkerhets skull en gammal fleecefilt runt kranen. Funkar bra.
I all enkelhet så fungerar vardagen fint för våra får.
Den tiden är nog förbi.....
Titta bakåt...drömma framåt.... eller är det tvärtom?
Kameran är ju en en ung uppfinning i människans historia, men bara på den korta tiden har det runnit mycket vatten under broarna.
Med kamerans hjälp kan jag idag, en kall vinterdag de allra första dagarna år 2017, illustrera en liten flisa tid av Viggartorps historia.
Kanske är kartorna från år 1677 och 1737 några av de första "bilderna" på Viggartorp. En kartnörd berättade för mig för länge sedan, att för att ett boställe skulle få komma med på en karta från den tiden måste stället anses vara väl etablerat.
Det som talar för att Viggartorp är ett urgammalt boställe för människor, är naturens egenskaper på platsen där vi nu bor. Rullstensåsen som alltid varit lätt att färdas längs med, närheten till vatten i sjön Viggaren, också lätt att färdas på. Dessutom har jag hittat en grönstensyxa och en halv hästsko från 1600-talet i trädgården.
Kartan från 1737 visar tydligt var huset låg och hur alla små åkerplättar var beskaffade. I rubriken beskrivs gården som ett Kronohemman. Det innebar att Kronan ägde fastigheten och att en arrendator (åbo) brukade jorden och ansvarade för skötsel och underhåll.
Ända fram till 1870 ägdes Viggartorp av en eller annan storgodsherre nere vid sjön Yngaren. Sista storgodsägare var Hofsta. År 1871 såldes så äntligen Viggartorp till den första självägande bonden. Fram till 1945 gick så Viggartorp i arv av de som faktiskt brukade och levde på Viggartorp.
Vi vet att bilden är tagen någon tid före 1920 eftersom flaggans färger ser omkastade ut. Den tidens kamerateknik kunde inte återge flaggans färger på ett korrekt sätt. De nu jättelika lönnar och ekar runt husen syns som små oansenliga buskar.
Bilden är från de sista åren på 1940-talet. Träden har vuxit duktigt och gården har precis bytt ägare och återigen är det en arrendator på gården. År 1938 kom det elektricitet till Viggartorp och 1946, ett år efter att Martin Larsson tillträtt som ägare grävdes nuvarande brunn och vattnet leddes in i köket. År 1948 installerades centralvärme med en kökspanna.
Kanske var det arrendatorn Holger som köpte korna på auktionen 1945. En prydlig förteckning av de djur som såldes på auktionen hittade jag bakom en hylla i det gamla mjölkrummet i ladugården som byggdes redan 1880.
Arrendatorer kom och gick genom åren och de sista mjölkkorna gick ut ur ladugården 1975. Så kom då den stora tystnaden till Viggarorp som sjudit av liv i hundratals år. Det blev ett sommarställe. Slyet kröp närmare och närmare husväggarna, takpannorna av krigstidstegel krakelerade, maskinerna rostade sönder och gömdes under brännässlorna, gulnat hö på foderbordet blev mössens hemvist och hönshuset blev aldrig utstädat efter de sista hushållshönsen.
Nu, sedan 1990, bor vi här. En snålt avstyckad del av den ursprungliga fastigheten blev vår. Vi är inte jordbrukare, vi är knappt ens månskensbönder. Får, höns och ankor finns här. Under ett antal år också hästar, men inte längre. Vi sköter Viggartorp så gott vi kan.
Sommaren 2016 målade jag om lilla glasverandan för tredje gången sedan 1990. Orginalfärgerna syntes tydligt när jag pillade bort masoniten på 1990-talet. Nu är bilderna i färg. Tiden går och vi med den.
Kallt ute - varmt inne.
Idag är det gott om bilder på termometrar med mycket låga temperaturer i hela Sverige. Så är det här också. Minus 23 i morse. Ingen katastrof egentligen, bara lite obekvämt.
Ved under tak som räcker till 2020 åtminstone, och en kökspanna och en kakelugn håller oss varma och goa.
Städar pärmar med manualer för stort och smått på torpet. Blev lite extra glad när jag hittade en som handlar om vår kökspanna.Thermia modell 51som också inbegriper köksspis. I så många år har den tuffat på sedan 1948 när den installerades. Då kostade den 576 kronor inklusive spisen.
Kakelugnen är ännu äldre. Den kom in i huset redan 1898 när huset byggdes.
Vi har det varmt och gott och är inte rädda för elavbrott
Fruset vatten
Två dagar senare. Nederbörd i frusen form kallas snö. När det är snö på marken är det vinter.
Välkommen vintern.
Vattenförsörjning
Bara de senaste 100 åren har Viggartorp haft lite olika sätt att trygga vattenförsörjningen. Boningshuset ligger på krönet av en brant rullstensås. På ungefär samma plats har människor bott i närmare tusen år. Det är lite drygt 12 meters höjdskillnad mellan sjön och huset. Så högt orkar inte vanliga vattenpumpar suga vattnet. Alltså byggde man för någon mansålder sedan ett pumphus halvvägs ner i backen. Vi använder det fortfarande för sommarvatten till trädgården.
Dricksvattnet får vi från en grävd brunn som är sex meter djup och ligger 180 meter bort längs åsen. Den grävdes ut 1946 och sinar aldrig.
I många år, för länge sedan så var det en kallkälla uppe på berget som med självtryck försörjde ladugårdens 14 kor, några kalvar och ungdjur, två suggor med smågrisar, en flock höns och fyra arbetshästar med vatten. Ledningen till kallkällan finns kvar och sticker upp en bit ur golvet där mjölkrummet en gång låg.
Långt innan dess var det nog ändå tryggt att bo så nära sjön även om det var drygt att kånka allt vatten uppför den branta backen.
Om dessa vardagligheter har jag funderat i dag. 2017 års allra första dag.
