Viggartorp

Barnens koja har med ålderns rätt blivit farlig. Virket var delvis helt OK och dessutom vackert grått.

Tadaaa! Metamorfos!



Nya kojor till många små ungar.

Dessutom finns det virke så det räcker till många fler.

.....har jag bakom lagårn. På en gödselplatta som rymmer 10 års häst-, får- och hönsskit blandad med halm och torv. Under tiden det brinner ihop så ägnar sig min hönsflock åt idogt luftande, vändande och ogräsfröätande.



Så när trädgårdsfliten blir akut - så tar man lilla damskottkärran och hämtar den finaste av alla fina jordar.

Nu har jag fått äran att gästblogga på Jennikas fina blogg... Spännande!
Jag heter Matilda, är 12 år och bor norrut ;P Det är alltså vi som har Ivan nu ♥ Just nu går Ivan på bete med 2 Bruks Nordsvenskar (?) som heter Molle och Barris och en Paint horse (?) som heter Folle och tyvär har fått fång. Därför går han naturligtvis inte i beteshagen...

Jag ska skriva om då vi badade med Ivan i havet igår (Andra Juli). Det var så att mamma skulle rida ut Ivan tillsammans med hon som äger Molle. Eftersom att vi bara har 5 km till stallet så red dom till våran sommarstuga och ner på stranden! Där badade dom med hästarna. Då Ivan kom ner på stranden började han "gräva" med mulen i sanden. Han hade nog velat rulla sig, men mamma satt ju på! Sen skrittade och travade dom i vattnet. Molle som är 10 år äldre än Ivan vågade bara gå ner i havet när Ivan gjorde det. Ivan tyckte det var väldigt roligt! Han plaskade runt i havet och tyckte det var jätteroligt!

Sen fick jag också bada med honom. Jag valde att ta av sadeln. Det kändes väldigt lockande att rida barbacka! Ivan blev ivrig och superglad av att bada. Jag tyckte också att det var super-roligt! :D Så det gick ju suveränt! Ivan är en så väldigt duktig och modig ponny!









En kanonkul grej, det tyckte vi alla. Kan säga att det inte var sista gången! Mer bilder finns på min blogg. Tack igen, Jennika, för att jag fick gästblogga här!

Kram/ Matilda & Ivan ♥

Deppat många gånger och tänkt "-Näe, nu skickar jag mina två saluhästar till slakt", ingen har ens tittat på Ivan fast han varit till salu i nästan fyra år. Om ingen ens kollar kan dom ju inte veta varken bra eller dåligt om honom.

Men såååå, en helt vanlig dag, av en slump och det stoooora sociala nätverket, blev en familj i Skellefteå nyfikna på Ivan. Så nyfikna att dom ville ha honom hos sig. Så han blev Västerbottning bara sådär! Får alldeles underbara små meddelanden om allt de hittar på med Ivan. Både vuxna och barn är engagerade och borstar ett ben var. Kan tro att Ivan tror han är i himmelriket.

Så här såg det ut i bloggen för ett bra tag sedan.

Vi får vänta på vädernörden från Valla strax utanför Katrineholm för att få veta hur vädret ser ut rent statistiskt. Kolla själv, intressant läsning. http://www.vaderbitarna.se/Valla-Vader/index.shtml

Gula hunden och jag gjorde en roadtripp till Västervik idag och när vi kom hem hade Viggartorp förändrats en del.

Här ska det definitivt inte vara vatten.



Fast helt ovanligt är det inte. Det tar några dygn så är det borta igen.

Så här såg det ut 2009



Fina gamla Dolly e.Klappre77ue.Mass 27 låter sig inte störas, gräset kommer hon åt under ytan utan problem och det är ju huvudsaken, men de nakna nyklippta fåren kurade inomhus.

Kan tänka mig att skänka hälften av vattnet till något hörn av Sahara, platsar bättre där.

Skulle bara kolla om nattviolen kommit i år. De har minskat i antal för varje år och mycket riktigt hittade jag inga. Skittråkigt!
Andra fynd;



Olvon med sin fuskblommor i ytterkant som ska locka till sig pollinerande insekter. Lite som att gå över ån för att hämta vatten.



Trollius, Gulldocka eller Smörboll Hittade bara några ynka blommor där det för bara några år sedan fanns mängder. Tror storskogen trängt sig på med sitt mörker.



Två kor på dyen i kurvan där åskslagna eken står.



Någon slags skogsägaraktivitet planeras, hmm, undras om de flerhundraåriga ekarna får mer luft nu? ....och Nattviolerna och Trolliusen.



Gula hunden poserar stolt bredvid mattes fynd, ett koltrastäggskal och ett fällhorn av kronhjort. Hornet blir fint i min makabra installtion av skelettdelar.

Ganska bra morgonpromenad.

Midsommarafton är ett kraftprov av sociala krumelurer oavsett intaget av rusdrycker. Man klär upp sig och gör sig ståtligare än vanligt.



Man umgås med vänner och tar sig en sup.



Det är naturligtvis en högtidsdag fylld av kärlek till sin käresta.



.....och ungarna dansar runt benen....



av hönsen kan vi lära oss allt vi behöver veta om social kompetens. Speciellt på midsommarafton.

Tänk att träd är så kraftfulla. Fullkomligt omöjligt att fotografera Viggartorp från samma punkt som för 95 år sedan. Syntes ingenting. Med en lite annorlunda vinkel syns det ändå att huset är sig likt. Det enda som hänt som syns utifrån är att fönstren på nedervåningen byttes ut någon gång i början på 50-talet. Alldeles runt och mellan husen står fem gigantiska lönnar och tre ekar. Ger mycket skön skugga och mängder med löv. Kanske lite för mycket skugga för mina blommor som verkar lite ansträngda.



Just det, headern som fina Matilda hjälpt mig med, är en bild som någon familjemedlem tagit under en av mina tupplurar vaktad av Gula hunden och Pantern som dog i våras 21 år gammal. Hängmattan satt mellan de två största lönnarna mellan husen.

Den här bilden finns i boken Gods och gårdar utgiven 1938. Fotografiet är däremot äldre. Kolla in flaggan! Den ser lite lustig ut och det beror på att tekniken "kastade om" färgerna på fotografier tagna före 1920 ungefär.
 

Platsen där Viggartorp ligger har varit boplats i många hundra år. På kartan från 1677 över Björkviks socken finns Wiggartorp med. Husen ligger på en smal och brant grusås alldeles vid stranden av sjön Viggaren. Tänk bort vägar, utdikningar och landhöjning. Människan färdades torrskodd på åsarnas krön och rodde/stakade sina båtar över vatten. Spår efter människan finns alldeles inpå knuten i form av stenyxor och hästskor från 1600-talet. Före 1871 fanns det bara fyra självägande bönder i Björkviks socken som var nerlusat med slott och herresäten som ägde all annan jord och alla gårdar. Dessa gårdar arrenderades av bönder och torpare. Motprestationen var mestadels dagsverken. Runt förra sekelskiftet hade många gårdar sålts då även herremännen behövde kontanter. Så 1872 blev Viggartorp ägt av den som faktiskt bodde där, och så förhöll sig det bara till 1945 då det åter var en arrendator drev gården. År 1990, den första april var det dags för oss att flytta in och vi äger det, i en avstyckad variant,  och det är vackra Viggartorp värt.



Visserligen en alldeles modern karta, men ändå informativ. Det nordligaste huset, en fallfärdig lada, finns inte längre, vägen har en lite annorlunda sträckning förbi husen. Elledningen från vinkeln och norrut är alldeles nyligen nergrävd. Vi bor i ett naturreervat.
I lite större skala syns hela sjön och våra grannar.



Färska bilder kommer i nästa inlägg.

..... är de proffsiga svamplockarnas högtidsdag. På fredag börjar helgplockarnas bilar stå i vägkanterna. Då vill jag inte trängas i skogen eller avslöja mina heliga platser. Bilarna avslöjar obönhörligt var de håller till.



Idag är det Torsdag.
Få se om jag förtjänar en tur idag, måste först visa framfötterna med lite vardagligt tråk.

... ut i vida världen. Idag åkte Ivan hemifrån. Vi skjutsade honom som lite ängsliga föräldrar till sitt livs första skoldag. Till Janina och hennes hingst Argus i Örebro. Tanken är att Janina ska lära Ivan lite ABC om hur det går till att göra människor glada och nöjda. Förhoppningsvis kommer han inte hem igen. Nu är det hög tid att han får en egen människa att glädja.
Argus och Ivan är båda vana att umgås med andra hästar så det gick så fint att släppa ihop dom.



Tore Junior lär Ivan att plocka äpplen själv från trädet, för några veckor sedan.

Varför är det så skönt med utsikt över vida vidder?



Ingen aning, men det känns i hela kroppen. Som här, ståendes vid Fryksås fäbodar, nästa 500 meter över havet.

.... där hittade jag en stickad lyktstolpe. Textilbruttornas gulliga grafitti.



Allt annat var vackert och tidlöst men ändå så förutsägbart.

Hihi, måste erkänna!

När jag handlar, så lägger jag ALDRIG pinnen vare sig framför eller bakom mina varor på bandet vid kassan.

Medvetet,
med en liten känsla av spänning. 

Har väldigt skoj åt mina köande medmänniskor som på lite olika sätt måste hantera mitt OERHÖRDA slarv.





Att visa bilder från förra hösten är också lite olydigt.

Det är en sådan dag idag.

Lite halvt okänd hobby kanske, men vi är en del runt om i Sverige som samlar på modellhästar. Eftersom jag är en fjordhästmänniska så måste jag förstås visa vilka modeller det finns av fjordhästar där ute!

 Ett litet föl skulpterat av Stephanie Hicks

 

En fjordhingst i galopp skulpterad av Donna Chaney

 

Bruno, skrittande fjordhingst skulpterad av Kristina Lucas-Francis

 

Mara, ett dräktigt och argt fjordsto skulpterad av Lynn Milam

 

Henry, Breyers fjordhäst i plast som skulpterats av Chris Hess.

 

Det nyaste tillskottet i gänget, Habina skulpterad av Linda York

 

Sedan kan man ju ta en vanlig plasthäst och göra om till en fjordhäst också. Här har Sophie Nordström gjort om en stegrande arab till en vitblack fjordhingst.

 

Ja, det var de modeller som finns just nu. Jag måste erkänna att jag är väldigt sugen på att göra om den här modellen

 

 Efter den här hästen…

 

Att måla fjordhäst är inte det lättaste, som ni kanske även ser av bilderna. Det är väldigt många nyanser på varje häst, med ljusare beige mule som övergår i vitt, som övergår i grått. Eller för den skull svansen, hur sjutton får man en svans som har åtminstone tjugo olika nyanser att se naturlig ut? Zebraränderna ställer också till svårigheter, då de ju ofta inte är ränder utan med mörkare färgade områden. Sophie Nordström är en svensk målare som blivit väldigt duktig på fjordfärger, kanske delvis för att jag hela tiden lurar henne att måla åt mig. ;-)