Den tiden är nog förbi.....
Titta bakåt...drömma framåt.... eller är det tvärtom?
Kameran är ju en en ung uppfinning i människans historia, men bara på den korta tiden har det runnit mycket vatten under broarna.
Med kamerans hjälp kan jag idag, en kall vinterdag de allra första dagarna år 2017, illustrera en liten flisa tid av Viggartorps historia.
Kanske är kartorna från år 1677 och 1737 några av de första "bilderna" på Viggartorp. En kartnörd berättade för mig för länge sedan, att för att ett boställe skulle få komma med på en karta från den tiden måste stället anses vara väl etablerat.
Det som talar för att Viggartorp är ett urgammalt boställe för människor, är naturens egenskaper på platsen där vi nu bor. Rullstensåsen som alltid varit lätt att färdas längs med, närheten till vatten i sjön Viggaren, också lätt att färdas på. Dessutom har jag hittat en grönstensyxa och en halv hästsko från 1600-talet i trädgården.
Kartan från 1737 visar tydligt var huset låg och hur alla små åkerplättar var beskaffade. I rubriken beskrivs gården som ett Kronohemman. Det innebar att Kronan ägde fastigheten och att en arrendator (åbo) brukade jorden och ansvarade för skötsel och underhåll.
Ända fram till 1870 ägdes Viggartorp av en eller annan storgodsherre nere vid sjön Yngaren. Sista storgodsägare var Hofsta. År 1871 såldes så äntligen Viggartorp till den första självägande bonden. Fram till 1945 gick så Viggartorp i arv av de som faktiskt brukade och levde på Viggartorp.
Vi vet att bilden är tagen någon tid före 1920 eftersom flaggans färger ser omkastade ut. Den tidens kamerateknik kunde inte återge flaggans färger på ett korrekt sätt. De nu jättelika lönnar och ekar runt husen syns som små oansenliga buskar.
Bilden är från de sista åren på 1940-talet. Träden har vuxit duktigt och gården har precis bytt ägare och återigen är det en arrendator på gården. År 1938 kom det elektricitet till Viggartorp och 1946, ett år efter att Martin Larsson tillträtt som ägare grävdes nuvarande brunn och vattnet leddes in i köket. År 1948 installerades centralvärme med en kökspanna.
Kanske var det arrendatorn Holger som köpte korna på auktionen 1945. En prydlig förteckning av de djur som såldes på auktionen hittade jag bakom en hylla i det gamla mjölkrummet i ladugården som byggdes redan 1880.
Arrendatorer kom och gick genom åren och de sista mjölkkorna gick ut ur ladugården 1975. Så kom då den stora tystnaden till Viggarorp som sjudit av liv i hundratals år. Det blev ett sommarställe. Slyet kröp närmare och närmare husväggarna, takpannorna av krigstidstegel krakelerade, maskinerna rostade sönder och gömdes under brännässlorna, gulnat hö på foderbordet blev mössens hemvist och hönshuset blev aldrig utstädat efter de sista hushållshönsen.
Nu, sedan 1990, bor vi här. En snålt avstyckad del av den ursprungliga fastigheten blev vår. Vi är inte jordbrukare, vi är knappt ens månskensbönder. Får, höns och ankor finns här. Under ett antal år också hästar, men inte längre. Vi sköter Viggartorp så gott vi kan.
Sommaren 2016 målade jag om lilla glasverandan för tredje gången sedan 1990. Orginalfärgerna syntes tydligt när jag pillade bort masoniten på 1990-talet. Nu är bilderna i färg. Tiden går och vi med den.
Kommentarer
Trackback
