Viggartorp

.....så idag fick Tekla och Ivan knalla hem igen. Två månader har dom sällskapat med en arabfamilj hos söta Sonja och praktiska Pia. Vi promenerade allihop längs  landsvägen med tröskor och traktorer överallt. Det gick jättebra. Ivan kom ihåg hur det skulle gå till när han är fastbunden vid mammas sele.
Jag vill ju inte skämmas för mina hästar så det fick bli lite borstning och manklippning innan vi knallade iväg.

Så nu är vi redo för avfärd!



Så nu kan jag titta på alla fyra från skricbordfönstret igen. Härligt. Nu ska vi ta tag i Ivans förskoleverksamhet. Begrepp, koncentration, social drill, tålamod och självförtroende. Det sistnämnda finns där redan.

Gul hund, korg, svamp och häst.
Som den nordbo jag är, så söker jag mina andliga höjder i skogen, svampskogen. Vi skogsboende älgar ut i svampskogen på torsdagarna, dygnet före stadsborna. Det är bonus att bo centralt i svamptider, och miljövänligt, tar aldrig bilen.
Nåväl, i torsdags tyckte jag lite synd om mig själv och insåg snabbt att en tur i skogen skulle bättra på humöret.
Med stora stadiga korgen, bästa svampkniven och gula hunden gav jag mig iväg.
Tankarna löper fritt, hunden kollar dofter, korgen fylls. När solen gick ner var korgen rågad och blytung. Får gå tillbaka imorgon, tänkte jag.
Så mot alla odds lyckades jag lura med mig Herr Olsson på fredagen, måste ju hämta det som inte fick plats igår.
Precis innan friidrotten började kom vi hem igen , nu med två fulla korgar.
Och då börjar räknandet.

Svampen i den stora korgen väger 5.400 gram, när korgen är full. På ICA kostar färska kantareller 169:-kilot.
När jag kokar bort så mycket vatten att inget vatten är kvar i pannan, väger svampen 2.900 gram.
Det innebär att jag i runda slängar kokat bort hälften av vikten.
Hur mycket skulle den här torrare svampen kosta på ICA?
Jag kan inte räkna och Herr Olsson är på vift.
Efter sammanlagt tre timmars plockande och två timmars skärande, kokande, förpackande och vägande har jag precis lagt 6,5 kilo finfina kantareller i frysen.
Undrar om jag kan bli rik på annat än skogsandliga upplevelser, bestående av gula funderingar?

... bjöd på mycket god mat, till ett riktigt festligt pris. Gulp!!! Å andra sidan så firade vi ju vår sons 18-årsdag, skålade och stod i. Herr Olsson och jag.
Det är nåt visst med italiensk mat. Har alltid gillat den. Ovana som vi är att slå runt med hundralapparna flygande, så var vi ändå både frimodiga och nöjda med dagen i Uppsala. Tänk va gott det är att turista i sitt eget land, finns så mycket att se och uppleva. Att ställa bilen och sakta promenera i en stad som inte är den jag utför alla mina vardagliga ärenden i.
Fyrisån, katedralen, körsång, högmässa i Domkyrkan, räkor och hotellrum på promenadavstånd. ÅÅÅÅÅÅÅhhhhhh!!!
Det är annat än Kattnähoulm, där en annan vardag med osynkade rödlysen skaver på trivseln.
Nästa gång får det väl bli en annan stad i Sverige. En stad som ses med nya ögon och uppskattas efter förtjänst. Undras vilken vi ska ta oss an?
Västerås kanske, så nära, och svisch förbi på snabba genomfartsleder har det varit hitills. Kanske blir det speciellt att sova en natt i en alldeles vanlig stad som är någon annans vardag.



Självklart finns det fjordingar i Uppsala också. Vi kollade in dem noggrant på premieringen i Jälla. Jag med kameran i högsta hugg och Herr Olsson med penna och program, alla siffror noterade. Vi tyckte inte likadant som domaren, men det är kul att gissa. Herr Olsson vinner vår inbördes tävling med hästlängder när det gäller poänggissning.
Lyckad helg och två diplomston till.

Det är nyttigt att inte ha sina hästar under ögonen hela tiden. Att tiden går i expressfart blir påtagligt. Tycker det var alldeles nyss jag var över till polarna och klippte manen på Ivan. Nu har allt på honom växt, åt alla håll. Manen är klippmogen igen, fölpälsen trillar av och hans riktiga färger börjar krypa fram på allvar. Svarta vackra tecken på benen. Han leker med sin arabpolare och tillsammans retar dom gallfeber på sina morsor som stundtals är urtrötta på spolingarna. Ivan är en riktigt skön lirare. Social, godmodig och samtidigt självständig. Han tar rättning när han nafsar eller försöker klättra på en. Lägger av när man hutar åt honom. Känns bra. Undrar hur stor han blir?



Tar nog hem dom igen så småningom. En reklampromenad på sju kilometer genom byn så att alla får se hur fina de är.
Belgian Blue rumpa har han också! Och en svart mouche på ganaschen. Åsneöron som en ung fjordfröken i Uppsalatrakten.

Ett knepigt ämne. Visst, vi avlar på gångarter för att våra hästar ska bli så bra som möjligt för att använda. Det sägs att skritten föds hästen med, den går inte att göra så mycket med, möjligen försämra den med för ensidig träning. Att trava skulle då vara en mellangångart som hästen använder några få steg här och där vid acceleration från skritt till galopp eller vid inbromsning från galopp till skritt. Och så lite när det ska stilas längs staketet i hagen. Traven går att förändra jättemycket beroende på vad hästen tränas till. Distanshästen tassar fram som en maratonlöpare och rör sig ekonomiskt. Travhästen skjuter sig fram så gruset sprutar med bakbenen efter sig. Dressyrhästen dansar omkring i sina krumelurer och min häst klampar fram så det sjunger i asfalten.
Den fina galoppen kommer med ökad muskelstyrka och balans och den är viktig för de som håller på med hoppning och hästsporter där det ska gå fort. Dessutom är den en ypperlig gångart att använda vid konditionsträning och muskelbygge. Snäll mot hästens alla kroppsdelar.
Enligt en exteriörguru här i landet handlar gångarter om vilka vinklar hästen är utrustad med i sitt skelett.


Undras om resonemanget gäller folk också.
Vad är då det här?
Vilka vinklar har gett upphov den här gångarten?
Linda som alltid verkat så normal!!!! och störtbra på att visa hästens gångarter.