Viggartorp

Deppat många gånger och tänkt "-Näe, nu skickar jag mina två saluhästar till slakt", ingen har ens tittat på Ivan fast han varit till salu i nästan fyra år. Om ingen ens kollar kan dom ju inte veta varken bra eller dåligt om honom.

Men såååå, en helt vanlig dag, av en slump och det stoooora sociala nätverket, blev en familj i Skellefteå nyfikna på Ivan. Så nyfikna att dom ville ha honom hos sig. Så han blev Västerbottning bara sådär! Får alldeles underbara små meddelanden om allt de hittar på med Ivan. Både vuxna och barn är engagerade och borstar ett ben var. Kan tro att Ivan tror han är i himmelriket.

Så här såg det ut i bloggen för ett bra tag sedan.

Vi får vänta på vädernörden från Valla strax utanför Katrineholm för att få veta hur vädret ser ut rent statistiskt. Kolla själv, intressant läsning. http://www.vaderbitarna.se/Valla-Vader/index.shtml

Gula hunden och jag gjorde en roadtripp till Västervik idag och när vi kom hem hade Viggartorp förändrats en del.

Här ska det definitivt inte vara vatten.



Fast helt ovanligt är det inte. Det tar några dygn så är det borta igen.

Så här såg det ut 2009



Fina gamla Dolly e.Klappre77ue.Mass 27 låter sig inte störas, gräset kommer hon åt under ytan utan problem och det är ju huvudsaken, men de nakna nyklippta fåren kurade inomhus.

Kan tänka mig att skänka hälften av vattnet till något hörn av Sahara, platsar bättre där.

Skulle bara kolla om nattviolen kommit i år. De har minskat i antal för varje år och mycket riktigt hittade jag inga. Skittråkigt!
Andra fynd;



Olvon med sin fuskblommor i ytterkant som ska locka till sig pollinerande insekter. Lite som att gå över ån för att hämta vatten.



Trollius, Gulldocka eller Smörboll Hittade bara några ynka blommor där det för bara några år sedan fanns mängder. Tror storskogen trängt sig på med sitt mörker.



Två kor på dyen i kurvan där åskslagna eken står.



Någon slags skogsägaraktivitet planeras, hmm, undras om de flerhundraåriga ekarna får mer luft nu? ....och Nattviolerna och Trolliusen.



Gula hunden poserar stolt bredvid mattes fynd, ett koltrastäggskal och ett fällhorn av kronhjort. Hornet blir fint i min makabra installtion av skelettdelar.

Ganska bra morgonpromenad.

Midsommarafton är ett kraftprov av sociala krumelurer oavsett intaget av rusdrycker. Man klär upp sig och gör sig ståtligare än vanligt.



Man umgås med vänner och tar sig en sup.



Det är naturligtvis en högtidsdag fylld av kärlek till sin käresta.



.....och ungarna dansar runt benen....



av hönsen kan vi lära oss allt vi behöver veta om social kompetens. Speciellt på midsommarafton.

Tänk att träd är så kraftfulla. Fullkomligt omöjligt att fotografera Viggartorp från samma punkt som för 95 år sedan. Syntes ingenting. Med en lite annorlunda vinkel syns det ändå att huset är sig likt. Det enda som hänt som syns utifrån är att fönstren på nedervåningen byttes ut någon gång i början på 50-talet. Alldeles runt och mellan husen står fem gigantiska lönnar och tre ekar. Ger mycket skön skugga och mängder med löv. Kanske lite för mycket skugga för mina blommor som verkar lite ansträngda.



Just det, headern som fina Matilda hjälpt mig med, är en bild som någon familjemedlem tagit under en av mina tupplurar vaktad av Gula hunden och Pantern som dog i våras 21 år gammal. Hängmattan satt mellan de två största lönnarna mellan husen.

Den här bilden finns i boken Gods och gårdar utgiven 1938. Fotografiet är däremot äldre. Kolla in flaggan! Den ser lite lustig ut och det beror på att tekniken "kastade om" färgerna på fotografier tagna före 1920 ungefär.
 

Platsen där Viggartorp ligger har varit boplats i många hundra år. På kartan från 1677 över Björkviks socken finns Wiggartorp med. Husen ligger på en smal och brant grusås alldeles vid stranden av sjön Viggaren. Tänk bort vägar, utdikningar och landhöjning. Människan färdades torrskodd på åsarnas krön och rodde/stakade sina båtar över vatten. Spår efter människan finns alldeles inpå knuten i form av stenyxor och hästskor från 1600-talet. Före 1871 fanns det bara fyra självägande bönder i Björkviks socken som var nerlusat med slott och herresäten som ägde all annan jord och alla gårdar. Dessa gårdar arrenderades av bönder och torpare. Motprestationen var mestadels dagsverken. Runt förra sekelskiftet hade många gårdar sålts då även herremännen behövde kontanter. Så 1872 blev Viggartorp ägt av den som faktiskt bodde där, och så förhöll sig det bara till 1945 då det åter var en arrendator drev gården. År 1990, den första april var det dags för oss att flytta in och vi äger det, i en avstyckad variant,  och det är vackra Viggartorp värt.



Visserligen en alldeles modern karta, men ändå informativ. Det nordligaste huset, en fallfärdig lada, finns inte längre, vägen har en lite annorlunda sträckning förbi husen. Elledningen från vinkeln och norrut är alldeles nyligen nergrävd. Vi bor i ett naturreervat.
I lite större skala syns hela sjön och våra grannar.



Färska bilder kommer i nästa inlägg.