Jag fick ett brev
Farfar skrev i sin dagbok med sin typiska telegramstil, vissa ord är svåra att tyda trots förstoringsglas.
”Augusti 1926 4. Onsdag
6.0 Sol +19. Vi 2 morgonbad. Vi2, Mikael, Meja Backman, kandidaten. Bil(141) 9-12 Ramsgården - Månstorp(vinka v Klinkers)- Ängelholm(varmgång, bensintanken läck)- Allerum(avlämna passagerare)-Helsingborg(lämnar kandidaten,hämtar Johan Backman som bjuder på lunch på det eleganta Grand Hotell)-Allerum(omklädsel) Konfirmation 1.30-3.30(41 flickor, 15 gossar) Magnus söt, många gåvor. Förfriskningar i den vackra prästgårdsträdgården. Nattvardsgång 5-6.30, stämningsfullt. Middag hos kyrkoherde Bergstrand för 100 personer 7-9, många tal. För Fru S….ling, Fru Fogelklou. Vad köpmans……….. är triviala. Bil åter 10-12, går bra. Trötta. ”
Ser ni guldnålen? Den ska jag berätta omm en annan gång.
Blir lycklig, glad och varm i hjärtat, en uppdatering! Den ska jag njuta av ikväll, läsa långsamt när barnen sover innan Micke kommer hem.
KUl att läsa!
Jag har hittat en massa anteckningsböcker när jag packar upp kartonger. Just nu tankar jag pappas kusins man (90 år) som släktforskat på oss. Han blev superduperglad när jag kom med ett fotoalbum med folket han skrivit en bok om. Vilken synergieffekt när bilderna kom till texten. Jag blev så glad!
Nu ska jag leta fram den där anteckningsboken om vad en anfader åt varenda dag under ett av krigsåren - första världskriget... Tänk att den anteckningsboken finns kvar!
Trevligt att läsa om släktforskning. Tyvärr svårt för en själv när det ligger ett par saboterande krig i historien som förintar allt som fanns av dokumentationsvärde. Knappt några foton eller skrivet kvar, alla angelägna att lägga locket på och gå vidare i livet :-(
Att släktforska är lite högtidligt på nåt sätt. Alla historier är inte lyckliga och det gäller att närma sig med ett visst mått av artighet inför all den kunskap som dokumenten ger oss. Det vore ändå rart om någon person i varje generation i en familj blev lite som en "släktvetare". Bilder och texter ger oss en version av historien, men samtalet med en levande människa fyller upp dåtiden på ett helt annat sätt. Kanske håller jag på att bli en självutnämnd vetare i min familj.
