Intet nytt under solen
Var det bättre förr? Ja, inte vet jag!
Man brottades med ungefär samma funderingar då som nu. I alla fall känner jag igen mig i min farfar.
Så här skrev han i sin dagbok den Fredagen 29 november 1918. Det är 90 år sedan!
"7.20.Tjocka +6. Skrifver vattendomstolarna. Byrån. Anna t.prof. Jacobeus,rätt hyggligt resultat. Torsten Serrander vän gäst, trött efter middag. Hvilar. Skrifver vattendomstolar färdigt,????.Skrifver Kommerskollegiet vattenkraftstatistik. Till sängs 10,30. Monica håller mig vaken t. 2,30. Flyttar ut m. henne på biblioteksgolvet 12,0."
Farfar Richard föddes 1880 och skrev skrev sådana här små dagböcker mellan år 1900 och fram till sin sista dag i livet 1949. I ett skåp ligger alla dessa dagböcker och väntar på att bli lästa. Han skrev med bläck, pyttesmått, så det är nödvändigt med förstoringsglas. Han blev lätt upprörd och känslosam och då gjorde han små färgmarkeringar i kanten av sina anteckningar. Längst bak i dagböckerna förde han kassabok ner till minsta frimärke. Där kan man följa honom på hans resor som sakkunnig i Vattendomstolen.
Vid den här tiden 1918, var han 38 år, gift med Anna, hade tre barn, Magnus, Mikael och lilla Monica. Min pappa Mårten skulle inte födas förrän 1923 och då skulle lilla Monica vara död sedan ett år. Han var Väg - Vatteningenjör och arbetade på Hydrologiska byrån i Stockholm (det blev SMHI så småningom).
Kanske kan vi följa i hans spår framöver.
Man brottades med ungefär samma funderingar då som nu. I alla fall känner jag igen mig i min farfar.
Så här skrev han i sin dagbok den Fredagen 29 november 1918. Det är 90 år sedan!
"7.20.Tjocka +6. Skrifver vattendomstolarna. Byrån. Anna t.prof. Jacobeus,rätt hyggligt resultat. Torsten Serrander vän gäst, trött efter middag. Hvilar. Skrifver vattendomstolar färdigt,????.Skrifver Kommerskollegiet vattenkraftstatistik. Till sängs 10,30. Monica håller mig vaken t. 2,30. Flyttar ut m. henne på biblioteksgolvet 12,0."
Farfar Richard föddes 1880 och skrev skrev sådana här små dagböcker mellan år 1900 och fram till sin sista dag i livet 1949. I ett skåp ligger alla dessa dagböcker och väntar på att bli lästa. Han skrev med bläck, pyttesmått, så det är nödvändigt med förstoringsglas. Han blev lätt upprörd och känslosam och då gjorde han små färgmarkeringar i kanten av sina anteckningar. Längst bak i dagböckerna förde han kassabok ner till minsta frimärke. Där kan man följa honom på hans resor som sakkunnig i Vattendomstolen.
Vid den här tiden 1918, var han 38 år, gift med Anna, hade tre barn, Magnus, Mikael och lilla Monica. Min pappa Mårten skulle inte födas förrän 1923 och då skulle lilla Monica vara död sedan ett år. Han var Väg - Vatteningenjör och arbetade på Hydrologiska byrån i Stockholm (det blev SMHI så småningom).
Kanske kan vi följa i hans spår framöver.
Kommentarer
Postat av: Jaana
Vilken skatt!!! En resa tillbaka i historien, fantastiskt spännande!
Jag hörde häromdagen på P1 i något program om stadarkiv etc att 2000 talet dvs där vi lever nu är ett av de mest dokumenterade tidsåldrar men den dokumentation, texter, bloggar, sms, email, digitala foton, digital video etc är flyktig och ej beständig såsom gamla bläckskrivna brev och gamala pappersfotografier.
Kanske kommer den dokumentationen i den tid vi levt inte synas för framtidens arkeologer? Som ett par blanka årtionden?
Tänkvärt eller hur?
Kusligt! Kasnek ska jag gå ut och göra mig en hällristning :-D
Postat av: Cicki
Så spännade! Och så skrev de så vackert förr.
Kram Cicki
Postat av: Sara
WOW! :-O Läckert!!! Som sagt vilken skatt!
Trackback
