Viggartorp

Så var det dags att flytta hästarna till lilla hagen nere vid sjön. Tog alla fyra hästarna i ett svep. Två i snöre, två lösa bakefter. Damerna i täten visste precis vad som var på gång, så de pinnade på, sneglande in i hagen där det gröna gräset väntade på att bli uppätet.
Väl inne i hagen gick jag till ena änden av hagen och busvisslade. Dunder och brak, prutt och skrik, hela bunten i full kareta, en bredsladd där hagen tar slut, pannluggarna lyckligt resta i vädret. Så knallar jag tillbaka till stranden och busvisslar igen. Samma race, det är så roligt att springa när jag visslar.
Någon timme senare sitter jag och kompis Kicki på en stock vid strandkanten och pratar häst (förstås). I fickan har jag kameran så klart så några bilder blev det. Närmare bestämt 287 stycken.
Jag trodde han var en lite feg typ, den där Ivan, men jag får backa och kalla det för hög integritet istället. När damerna hade fullt upp av allt gräs så kollade Ivan in de nya omgivningarna. Sjön var ju jättekul att plaska i, och gräset på tuvorna är extragott där ute i vattnet.
Fin kille!  Undras om han inte blir grå iallafall.


För övrigt anser jag att busvissling är ett kunnande som hör till livets grundkurs. Hade nog tappat bort båda mina barn och min man om jag inte kunnat busvissla och kalla in dom från periferin.