Viggartorp

Tjuvlyssnade på karlarna som bygger om vägen, när dom fikade i skuggan.

"- Såg du där borta i kurvan, han har en xqjqcxzqicvx!"
"- Hjuling eller bandare?"
"- Bandare!"
"- Hm"

Sen sas det inte mer, behövdes väl inte. Antagligen var informationsutbytet av den sort som dög.
Tänk att vi var och en kan dela vår värld med några andra. En värld som är fullkomligt obegriplig för oss utanför.
Flugfiskare, känner du någon sån? Eller en bergsklä'ttrare, myntsamlare, agilityfreak, travspelare, latindansare eller fjordhästuppfödare.


Det blir fint som tusan, här på dag två.



 

I Viggartorps fall består fläcken av VÄGEN. Vägen som går så nära huset att det skallrar i rutorna när bilarna åker förbi. Fort som tusan åker dom. Jag har utvecklat en allergi mot bilister med tunga fötter. Avskyr dom. Har försökt med olika trix att få dem att köra saktare och det slutar alltid med att deras hormoner rusar och jag kränker deras frihet att köra bil efter eget huvud, vilket innebär helstolligt. Tänk att en solig dag med lite vind, knalla ut med en korg ren blöt tvätt, med tanken att hänga den på tork, för att i nästa ögonblick nästan bli påkörd och tvätten full med vägdamm.
Till slut tröttnade Herr Olsson och jag på att bli irriterade över vad andra gör.

Tjooohoo, vi flyttar vägen. Sagt och gjort. Två års förberedelser övergick igår till konkret handling. Det ser förjävligt ut, men det kommer att bli bra.
Första spadtaget!

Fortsättning följer!

Ha, jag kom på honom. Häromdagen när mamma Tekla gick på botten av bäcken och betade vattenväxter påstod Ivan att det inte var möjligt att blöta ner sina fina bäbisfötter. Han gick på kanten och surade för att mamma inte brydde sig om honom tillräckligt, hon bara tänkte på att glufsa i sig av bäckens delikatesser.

Med hjälp av papparazzimetoder lyckades jag avslöja honom från kontorsfönstret. Han smiter från mamma och glufsar vattenväxter alldeles på egen hand och bekymrar sig inte ett dugg för att han blir både blöt och lerig.
Nåväl, jag lär väl inte behöva träna honom att gå i vatten i alla fall. Ivan som utbildar sig själv.

... kyckllngar blev det under den första hönan för säsongen. Hon har varit med förr och sköter sin lilla vimsiga flock med järnnäbb och högljudda anvisningar om hur det går till att vara fröpickare och flockföljare. Dom bor säkert i det hästtomma stallet tills dess de blir ointressanta för skatorna. Tyvärr är ljuset lite ynkligt där,  så det blir inga bilder på de nykläckta men väl på föräldragenerationen, deras vattenälskande inhysingar och vakthunden(fniss) - "Den Gula Faran".



 

.....är en klar brist i eterns tidevarv. Gamla tidens biljetter skickade med bud mellan godsens jungfrur och kavaljerer, doftade av liljekonvalj, ros eller kaprifol. Vi, dagens barn, får nöja oss med bilder och minnen av dofter. Kanske inte så illa ändå. Det sägs att luktminnen är oerhört starka och långlivade.

Jag minns att jag som barn gick längs stigen nedanför muren som ledde bort till grannen. Där i den varma skuggan under ekarna med många solglimtar blommade caprifolen så här års. De doftade tungt, varmt och kärleksfullt.
För omkring 15 år sedan tog mina föräldrar på besök med sig en stickling av den caprifolen, hit till Viggartorp. Nu är den stor och mäktig alldeles nedanför glasverandan. Idag började den dofta fast den fortfarande är i knopp. I morgon när Kerstin begravs kommer den att slå ut i blom och en jublande doft.



Det är för mig trösterikt med skönhet i bild, ton, smak, känsel och doft.  Att med fem sinnen bli berörd ända in.

...jobbar mina polare för fullt för den goda sakens skull.  Ölandshöns är en utrotningshotad lantras. Flocken på Viggartorp bildades 1990 och de gnetar på för att öka antalet. Inne i hönshuset ligger två hönor på ägg och de kycklingarna kläcks inom en vecka.  I vinter har duvhöken varit riktigt stygg, så varenda ägg som värps är en presumtiv kyckling. Husse häcklar mig för att jag köper ägg i affären. - Vadå! Han fattar inte att hönsen och jag kämpar som besatta för artens fortlevnad. Så håll tummarna för att det blir många kycklingar som överlever skator, duvhökar, grävlingar och rävar.
Jag hejar i alla fall på er, så det så, och jag kommer att köpa ägg ett tag till.

....att träffa sin vänner i fjordvärlden. Vi har liksom alltid nåt för oss. Idag var det precisionstävlingar på Sörbyholm i ömsom sol ömsom regn. För den som är intresserad av seldon kan ju kika lite extra på det här hemmabygget. Man tager vad man haver, är lite finurlig och får till nåt riktigt bra. Pinge, Elin och Torps Gusten 197 var riktigt på hugget idag. Jag tror det beror på Saras galoppintervaller. Klipp i steget liksom.

Nu har vi bara en kvaltävling kvar innan SM-ekipagen blir utsedda. Det blir bruksgrenarna den 8:e Juni hemma hos Pinge i Nykil.

I verkligheten, är hon den söta rara, Ciceron´s Kiss me Quick (Svea)

Blöt - sjöar, diken, åar, gyttjepölar
Absolut inte gul - jord, dy, hästskit, grävlingskit, hönsskit, gräs
Mycket illaluktande - hästskit, vildsvinskit, grävlingskit, rutten svamp, rutten fisk, rutten lök


Det här är en uppstoppad kopia för att visa att jag är en sann djurvän som inte skäms att visa mina djur till allmänt beskådande. Husse älskar Svea ändå.
Märkligt!

Att vara liten, älskad och ompysslad av sina tre damer. Kan det bli bättre?

Ivan med sin mamma Tekla, mormor Dolly och dagisfröken Regnbågens Glimma. Så fort något oroar någon i flocken, så sluter de sig samman med Ivan i mitten. Är allt lugnt och fridfullt kan de vuxna gå åt varsitt håll ivrigt betande allt medans Ivan ligger utslagen och sover i mitten av deras stora cirkel. 

......svepte in och genom mitt hjärta. En god människa jag lärt känna, dog idag .

Isen bryter upp, klingar en smula i rörelse
smälter sakta och förenar sig med sitt vatten
i en evig cirkulation.

...är att Ivan och mamma Tekla ska få tillgång till hela stora hagen tilsammans med de andra hästarna och därmed bli en riktig liten flock.


Världen blev så stor så stor, bäst att hålla sig nära mamma.

Tekla var lite tossig igår eftermiddag, så jag tänkte att det blir till att knalla ut och kolla läget några gånger inatt.
Sa gonatt vid midnatt och ställde klockan på 02.00. Då stod fölet redan upp!  Satt i mörkret och följde fölets vingliga färd mot juvret. Han, det är en han, är kraftfull och stark. Har gjort allt som han ska och jag har koll genom fönstret fortfarande. De andra stona skulle gärna vilja ha honom. De står och brummar och blänger. Tekla verkar som gjord för det här.


Första måltiden vid halvfyrasnåret. Knepigt att fota i beckmörker. .
Ivan får det bli.
Och nu klättrar solen över trädtopparna.