Viggartorp

När jag gick i småskolan på 60-talet kände jag mig bara jämnårig med de klasskompisar som var födda samma kvartal.
Lena som fyllde år i slutet på Januari och Tytte i Februari, upplevde jag som jättegamla jämfört med mig. För att inte tala om småglina som firade födelsedag i november och december, de var inte nåt att räkna med.
Nu är det annat.
Var bjuden på kräftpartaj häromdagen. Bara kvinnfolk. Skitkul!
Vi kände oss jämnåriga hela bunten och snapsade på i takt med att kräftberget försvann. 
Sen var det dags för alla vådliga historier. Det blev många och de spann över mer än ett halvt sekel.
Vi skrattade så väggarna bågnade. 
Hur jämnårig kan man va när den äldsta är född 1937 och den yngsta 1973?
Så länge man undviker speglar så blir man bara yngre med tiden. Ett visst tillskott av smärtstillande underlättar också.



Själv styr jag fortfarande finmotoriken med tungan, det går bättre då!
Kanske håller jag på att bli jämnårig med mig själv

.......är ett namn, ett begrepp.
Vi vet var den ligger.
Vi vet varför den fick namnet.
Det är lätt att kolla upp   http://sv.wikipedia.org/wiki/Kungens_Kurva
Utan de händelserna som gav den namnet skulle det vara en en himla vanlig kurva som ingen tänker på  - så obetydlig att den knappt finns. 
Stallbacksfilosofen har funderat;
Längs småvägarna på en av grannarnars mark, för övrigt en av Sveriges största privatägda fastigheter, står det lite här och där små gröna skyltar. Hultet, Timmermon, Skovelbacken, Sjögöle Bastäng och många till som jag inte hittat än.
Jag gillar de små gröna skyltarna, de får mig att fundera och fantisera.
Vad berättar de om stället?
Vad berättar de om den som gav stället namnet?
Varför finns namn?
På folk - för att man ska veta vem man pratar skit om.
På folks husdjur - för att man ska veta vilken hund man  pratar skit om.
På gator och torg - eftersom man lätt villar bort sig i stan - man vill ju inte hamna hos nån som man pratar skit om. 
I stan finns det massor med skyltar och siffror som berättar precis var man är.
På saker och ting - för att vi inte ska ta fel på motorsågen och elvispen, det är faktiskt olika saker.
Men ute på bygda då? Det finns ju inte gröna skyltar överallt.
Herr Olsson körde på ett rådjur i morse, som sprang till skogs(inte Supermorsan). Jag fick då i uppdrag att ringa eftersöksjägarna och beskriva var de skulle börja leta.
Det blev uppenbart för mig att vi behöver gemensamma namn och begrepp för att reda ett sådant telefonsamtal.
Det har jag funderat på hela dan.

... å Svea me!

Det mesta bönder gör blir randigt - på ett eller annat sätt. Staketstolp, korna i lagårn, plogtiltor, ensilagebalar, takplåten, traktorspår, men mest är jorden randig. Randigt är snyggt. Kanske är det därför jag gillar bonderiet.
Idag har jag vallfärdat med lastbilen runt i böndernas randiga landskap. Med kameran ut genom fönstret har jag fångat lite allt möjligt randigt. 
Samma jord har olika ränder beroende på årstid och gröda. Vackrast är höstsådden på en böljande jord -  i motljus- precis när dimman lättat. Med en daggdroppe på varje litet grönt strå.
Tack vare lastbilsåkandet så får jag nu njuta av alla dessa ränder, på längden och tvären, med olika inramning.
Tack alla goda randskapare.

Måtte aldrig ränderna gå ur bönderna.
Undras om man kan laga randig mat - det är dags nu.

Här går hon med årets trillingar och i Fredags lyckades jag fånga henne med kameran för första gången.
Rågeten som håller till i samma område år ut och år in. Blandskog, åker och äng.
Nära till öppet vatten i ån och sjöarna både uppströms och nedströms.
Uppenbarligen känner hon sig säker här och har god tillgång på mat då hon alltid har två eller tre ungar varje år.
Det är en bedrift att hålla så många ungar vid liv.

Kanske skonar jägarna henne.
Jag ber en liten bön varje år om att så är fallet.
Hon är ju faktiskt en supermorsa.