Viggartorp

Midsommarafton är ett kraftprov av sociala krumelurer oavsett intaget av rusdrycker. Man klär upp sig och gör sig ståtligare än vanligt.



Man umgås med vänner och tar sig en sup.



Det är naturligtvis en högtidsdag fylld av kärlek till sin käresta.



.....och ungarna dansar runt benen....



av hönsen kan vi lära oss allt vi behöver veta om social kompetens. Speciellt på midsommarafton.

Tänk att träd är så kraftfulla. Fullkomligt omöjligt att fotografera Viggartorp från samma punkt som för 95 år sedan. Syntes ingenting. Med en lite annorlunda vinkel syns det ändå att huset är sig likt. Det enda som hänt som syns utifrån är att fönstren på nedervåningen byttes ut någon gång i början på 50-talet. Alldeles runt och mellan husen står fem gigantiska lönnar och tre ekar. Ger mycket skön skugga och mängder med löv. Kanske lite för mycket skugga för mina blommor som verkar lite ansträngda.



Just det, headern som fina Matilda hjälpt mig med, är en bild som någon familjemedlem tagit under en av mina tupplurar vaktad av Gula hunden och Pantern som dog i våras 21 år gammal. Hängmattan satt mellan de två största lönnarna mellan husen.

Den här bilden finns i boken Gods och gårdar utgiven 1938. Fotografiet är däremot äldre. Kolla in flaggan! Den ser lite lustig ut och det beror på att tekniken "kastade om" färgerna på fotografier tagna före 1920 ungefär.
 

Platsen där Viggartorp ligger har varit boplats i många hundra år. På kartan från 1677 över Björkviks socken finns Wiggartorp med. Husen ligger på en smal och brant grusås alldeles vid stranden av sjön Viggaren. Tänk bort vägar, utdikningar och landhöjning. Människan färdades torrskodd på åsarnas krön och rodde/stakade sina båtar över vatten. Spår efter människan finns alldeles inpå knuten i form av stenyxor och hästskor från 1600-talet. Före 1871 fanns det bara fyra självägande bönder i Björkviks socken som var nerlusat med slott och herresäten som ägde all annan jord och alla gårdar. Dessa gårdar arrenderades av bönder och torpare. Motprestationen var mestadels dagsverken. Runt förra sekelskiftet hade många gårdar sålts då även herremännen behövde kontanter. Så 1872 blev Viggartorp ägt av den som faktiskt bodde där, och så förhöll sig det bara till 1945 då det åter var en arrendator drev gården. År 1990, den första april var det dags för oss att flytta in och vi äger det, i en avstyckad variant,  och det är vackra Viggartorp värt.



Visserligen en alldeles modern karta, men ändå informativ. Det nordligaste huset, en fallfärdig lada, finns inte längre, vägen har en lite annorlunda sträckning förbi husen. Elledningen från vinkeln och norrut är alldeles nyligen nergrävd. Vi bor i ett naturreervat.
I lite större skala syns hela sjön och våra grannar.



Färska bilder kommer i nästa inlägg.

..... är de proffsiga svamplockarnas högtidsdag. På fredag börjar helgplockarnas bilar stå i vägkanterna. Då vill jag inte trängas i skogen eller avslöja mina heliga platser. Bilarna avslöjar obönhörligt var de håller till.



Idag är det Torsdag.
Få se om jag förtjänar en tur idag, måste först visa framfötterna med lite vardagligt tråk.

... ut i vida världen. Idag åkte Ivan hemifrån. Vi skjutsade honom som lite ängsliga föräldrar till sitt livs första skoldag. Till Janina och hennes hingst Argus i Örebro. Tanken är att Janina ska lära Ivan lite ABC om hur det går till att göra människor glada och nöjda. Förhoppningsvis kommer han inte hem igen. Nu är det hög tid att han får en egen människa att glädja.
Argus och Ivan är båda vana att umgås med andra hästar så det gick så fint att släppa ihop dom.



Tore Junior lär Ivan att plocka äpplen själv från trädet, för några veckor sedan.

Varför är det så skönt med utsikt över vida vidder?



Ingen aning, men det känns i hela kroppen. Som här, ståendes vid Fryksås fäbodar, nästa 500 meter över havet.

.... där hittade jag en stickad lyktstolpe. Textilbruttornas gulliga grafitti.



Allt annat var vackert och tidlöst men ändå så förutsägbart.

Hihi, måste erkänna!

När jag handlar, så lägger jag ALDRIG pinnen vare sig framför eller bakom mina varor på bandet vid kassan.

Medvetet,
med en liten känsla av spänning. 

Har väldigt skoj åt mina köande medmänniskor som på lite olika sätt måste hantera mitt OERHÖRDA slarv.





Att visa bilder från förra hösten är också lite olydigt.

Det är en sådan dag idag.

Lite halvt okänd hobby kanske, men vi är en del runt om i Sverige som samlar på modellhästar. Eftersom jag är en fjordhästmänniska så måste jag förstås visa vilka modeller det finns av fjordhästar där ute!

 Ett litet föl skulpterat av Stephanie Hicks

 

En fjordhingst i galopp skulpterad av Donna Chaney

 

Bruno, skrittande fjordhingst skulpterad av Kristina Lucas-Francis

 

Mara, ett dräktigt och argt fjordsto skulpterad av Lynn Milam

 

Henry, Breyers fjordhäst i plast som skulpterats av Chris Hess.

 

Det nyaste tillskottet i gänget, Habina skulpterad av Linda York

 

Sedan kan man ju ta en vanlig plasthäst och göra om till en fjordhäst också. Här har Sophie Nordström gjort om en stegrande arab till en vitblack fjordhingst.

 

Ja, det var de modeller som finns just nu. Jag måste erkänna att jag är väldigt sugen på att göra om den här modellen

 

 Efter den här hästen…

 

Att måla fjordhäst är inte det lättaste, som ni kanske även ser av bilderna. Det är väldigt många nyanser på varje häst, med ljusare beige mule som övergår i vitt, som övergår i grått. Eller för den skull svansen, hur sjutton får man en svans som har åtminstone tjugo olika nyanser att se naturlig ut? Zebraränderna ställer också till svårigheter, då de ju ofta inte är ränder utan med mörkare färgade områden. Sophie Nordström är en svensk målare som blivit väldigt duktig på fjordfärger, kanske delvis för att jag hela tiden lurar henne att måla åt mig. ;-)

Är så häftigt! Lever högt på min lust att vara nybörjare. Träffat en fin människa som jag känt länge, men nästan inte träffat i verkligheten alls. Vi har pratat,och pratat, och pratat. Och pillat med våra kameror. Fick himla fina tips!



Nu tänker jag bli en hyfsad fotograf. Tjooohoooo!(vilket är mitt favoritljud när jag är glad)

.....körsbärsmarmelad blev det. Min vän Harry, nittioflera år gammal plockade körsbär igår. Hög tid att hämta dom idag och några tomburkar. Han satt och tog en tupplur i fåtöljen när jag kom. Sommareftermiddagar är sköna.
När jag kom hem började det evinnerliga urkärnandet. Skvätt, splasch, pssttt! Överallt.



Numera är en av mina vita T-shirts inte riktigt vita längre.
Fint minne av hur det var sommaren 2011 när jag gjorde sex burkar körsbärsmarmelad av Harrys körsbär.

Min vän har med sig en flaska såpbubblor i handväskan, jämt! Hon bubblar runt här i livet.


prova själv!







Små förgängliga skönheter.

Igår var det en glädjens dag i stallbacksfilosofens hönsliv. Kolla vad vi hittade på höskullen! Hela 14 stycken!
Förflyttade till skatsäkra hörnet under sedvanligt rabalder. Så alldeles nyss tog mamma höna alla sina barn på en första promenad. Svårt att fota genom nät, blir suddigt hur man än gör.



Sprang in och tömde kameran och hittade lite smått och gott.



Tekla på vift i värmen. Nästan barbacka. Ridgjorden är inte dum alls. Fina M håller i spakarna.



Till min kära dotter, en rävbild från Falls kurvan.

Det finns likheter mellan alla oss som har djur i vår närhet. Dagligen är vi nära våra djur. Vi gör något tillsammans med djuren.
Vi vinner två företeelser.
 
1. Djuren blir fostrade, tränade, tillgivna och älskade.
2. Vi får våra dagliga doser av total närvaro i nuet, nåt annat fungerar inte i samspelet med djur.
 
Att vara närvarande och focuserad ger själen näring, vitaminer och mineraler.



Ut kommer glädje, harmoni och fysisk balans.
Helflummigt men alladeles sant.
 

...... går vidare...



ser henne nästan varje dag, men hon är jättesvår att fånga på bild. Heter numera Blondie i mitt huvud. Den här bilden är från "fel" sida på omkring 90 meter.

Kul att ha ett uppdrag som ska bli uppfyllt med tiden- men än är jag inte där på långa vägar.

Den perfekta bilden-jäääää

Vissa upplevelser



gör mig djurreligiös

En dag vid havet, sol, vind, dofter, havsljud.



Nybadad



å så en tupplur på det

Ciceron´s Kiss me Quick är hennes namn. Vi säger Svea, eller Gula hunden, eller Slynan beroende på dagsformen.

Herr Olsson och Gula hunden avslutar sina dagliga promenader med ett apportbad i viken. Det gillar inte dessa gynnare.


Kommer under skrän och skrål utsimmande ur vassen och tar sikte på hunden som har lärt sig att ignorans
är framgångsrikt.

För övrigt en metod som även funkar i tvåbensvärlden. Läskigt effektivt.

Lite finurligt att planera betesgång för en fårflock som behöver massor av gräs och en hästflock som kan få titta på gräs och ändå känna sig hyfsat mätta. Dagen då hästarna får flytta ner till sjön är kommen. Dom vet precis vad som gäller.



Först Ivan 3 år



Sen mormor Dolly 21 år



Sist mamma Tekla 9 år



Efter en stunds frenetiskt betande smakar några klunkar sjövatten alldeles prima.

Såå, nu är Glimma nybadad och fin. Alldeles strax ska hon åka iväg och vara sommarlovshäst hos två töser i Kolmården.



Kan känna i hela kroppen flickornas förväntan. Åh, vad roligt dom kommer att ha tillsammans. Världens vänligaste lilla häst, med världens vackraste namn. Regnbågens Glimma.
Det ni!